– Stäng dörren! ropar hon inifrån köket.

Snabbt stänger jag dörren och kliver in på trasmattan som alltid legat där. Min farmor vävde mattan av gamla klädtrasor som hon satt och rev i långa smala remsor. Allt medan jag satt och såg på, lite lätt uttråkad. Det var när jag var sju år och hade röda hund, förpassad till farmors hem där klockorna ständigt tickade. Så långsamt tiden kunde gå där, alltid ett evigt tickande.

– Kom in hit med tidningen så jag får läsa den någon gång. Posten är alltid sen numera, bättre var det förr i tiden när gamle Larsson körde ut den. Knorrade hon frustrerat därute.

Jag stampade av mig snön som samlats på mina stövlar, de jag bara hoppat i av gammal vana sedan mina sneakers skulle tagit för lång tid att ta på mig.

– Varsågod farmor, sa jag och gav henne lokaltidningen.

Den som blivit tunnare och tunnare med åren. I byn var det mest gamlingar kvar sedan alla yngre flytt från bygden då inga jobb finns. Kvar är min farmor, bittrare än någonsin sedan farfar gick bort för några år sedan. I år är det min tur att vara här över jullovet och passa henne, som pappa brukar säga. Hämta tidningen, äta hennes mat och låtsas tycka om den, hjälpa till att skotta snö och sortera hennes burkar i skafferiet.

– Varje gång du går ut ur dörren lämnar du den öppen. Jag kan känna hur det drar längs med anklarna, vet du inte att det var draget som tog Berit?! Jo det ska jag berätta för dig, sa hon med snörpt mun.

– Det var hennes systerson som var hemma på besök och när han …. så fortsatte hon prata och prata och prata. Det var alltid samma sak när jag var på besök, hon kunde prata i timmar om allting samtidigt som hon brukade sitta med en penna i handen för att lösa korsordet i tidningen. Av gammal vana stänger jag alltid av öronen och börjar tänka på annat. Imorgon fyller jag arton, undras hur uppkörningen kommer gå?

2 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *