Direkt när jag vaknade upp så märkte jag att något var på tok. Det var som om att hela rummet hade ändrat karaktär, det var mest en känsla jag hade. Mina ögon hade inte riktigt vant sig vid ljuset men genom morgondimman såg jag något röra sig i utkanten av rummet. Någon passerade fönstret där solljuset flödade in, skuggan passerade mitt ansikte. Denne någon bar på något stort, tungt såg det också ut att vara.

Sakta vande sig mina ögon till morgonljuset och jag såg tydligare. Rummet hade börjat länsats på prylar, det var fler än en person i rummet. Jag plockade ur mina öronproppar samtidigt som jag märkte att sängen gungade till. Två stora män lyfte sängen samtidigt som jag var i den, de började bära ut sängen med mig i den. Jag kunde inte förstå vad som hände och satt halvt upprätt i sängen, stum. Inte ett ljud kom ur min mun. Vad är det som sker egentligen?

Utanför lägenheten stod en stor lastbil med mina möbler prydligt staplade längs lastbilsflaket. Min hjärna började sakta fungera, jag har aldrig varit en morgonmänniska. Jag rullade snabbt ur sängen, männen fortsatte bara bära vidare som om ingenting hade hänt. Lite längre bort stod en man i brun manchesterkavaj med ett block i handen och såg viktig ut. Jag gick med bestämda steg dit, i mitt huvud formulerade sig ett åskmoln av frågor och tankar.

– Vad är det ni håller på med egentligen?! skrek jag till mannen. Manchesterkavajen ryckte till lite granna, endera av vinden eller att kroppen i den faktiskt rörde sig. Ansiktet på den främmande personen var uttryckslöst när svaret gavs.
– Vi är från kronofogden och vi har fått order om att tömma din lägenhet för dina skulder överstiger vida över era tillgångar. Svarade han med monoton röst.
– Få se på papperen, mannen gav mig papperen.

Överst stod det, vräkningsorder. Jag kunde se att mannen tittade lustigt på mig och då kom jag på. Sedan litet barn har jag alltid sovit naken, nu stod jag på gatan utan kläder på och mina grannar började precis börja röra på sig där i fönstren. Inte ens Frankrikes förre president går säker när folket får säga sitt, tänkte jag och vände in i presidentpalatset.

6 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *