Handen for ned i diskhon och rörde om. Vart är den där gaffeln någonstans. Diskvattnet har stått några dagar och all disk har färgat vattnet till en grå sörja. Det är tydligt att de har problem i kollektivet, ett klassiskt problem som brukar uppstå. Men vem ska ta ansvar egentligen? Han fann gaffeln därnere, den enda gaffeln de har trots att de bor fem stycken i lägenheten. Madrasser täcker i princip hela golvet och det är nästintill omöjligt att röra sig utan att trampa på någon som sover.

Han går till jobbet först av alla. Är tvungen att gå upp klockan fem på morgonen för att ta bussen ut till förorten till lagret han fått jobb på. Det enda stället som tog emot honom, hans cv var för fattigt för de andra. Fyrtiofem år och fortfarande på resande fot, så att säga. Ingen i hans gamla vänkrets har något liv som liknar det han lever. De kan inte förstå att han orkar stå ut med det, ingen fast punkt i livet och rutiner saknas helt och hållet.

Han är dock lycklig med det för han får hitta på precis vad han vill utan att någon kan komma och bestämma vad han ska göra med dagarna. Det är bara de få månader han är tvungen att jobba hårt som han är fast. Annars är han fri som en fågel och försöker finna sin plats i världen, ofta i något fjärran land dit ingen varit tidigare. Dock märker han att han är inte ensam att hitta dit, svenskar har en tendens att vara överallt. Ute i Bormios djungel fann han en marijuanahög svensk som aldrig kunde sluta prata. Ute i Sahara öknen träffade han två små svenska tjejer som påstod sig hittat meningen med livet vid en oas därute. De åt dadlar och red kamel. Märkliga människor.

Friheten har ett pris och det är högt. Att tillåta sig själv bryta mot konventionerna och hitta sin egen väg nöter mot dina relationer och familj. Det är något han har märkt genom åren, det är inte många kvar att lita på, trots alla resor han gjort för att hälsa på. Men han tror han har funnit sig själv i alla fall.

8 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *