Lönen kom in som vanligt den här månaden. Den var på öret lika stor som förra månaden. Jag började bli misstänksam mot min arbetsgivare att de inte försökte tillräckligt mycket. Min uppgift på företaget hade ju alltid varit något av en nyckelposition och i senaste löneförhandlingen tyckte jag att det gått väldigt bra för mig. De sa att min lön skulle öka successivt under året, bara att visa tålamod med andra ord. Men nu hade den kommit och den successiva ökningen hade faktiskt uteblivit. Trodde de att jag var dum eller?

Med bestämda steg gick jag in i kontoret som var byggt ovanför verkstadsgolvet vilket gav cheferna en god överblick över arbetet som pågick därnere. Vi sydde skor åt några västerländska företag och vi var duktiga. Fast min dotter hade precis fått barn och våra pengar räckte inte till för att föda en mun till. Därför hade jag gått och löneförhandlat, trots farorna att ställa upp sig mot cheferna däruppe. Det gick rykten om personer som blivit sparkade för att de ville sluta tidigare en dag på grund av något bröllop eller så. Det här var ju enda arbetstgivaren i trakten också.

Att gå in genom stängseln varje dag och passera vakter med metalldetektorer både till och från jobbet. Den som blev upptäckt med att stjäla fördes snabbt bort och hördes inte av igen. De sa att det var inte mer än rättvist, flertalet kollegor hade arbetat så hårt att ryggarna krummade och lederna värkte på morgonen. De smörjde sig med växtsafter för att lindra smärtan som de kunde köpa i sina hembyar. Men då räckte inte alltid pengarna till mat sedan.

Två månader senare fick jag fortfarande samma lön. Min förhandling sist hade inte gett något resultat. De ljög för mig, sa att det var något problem med datasystemet. Min familj fick äta ett mål mindre mat om dagen nu. Men det kunde ha varit värre, andra familjer i byn hade inte så det räckte till tak över huvudet längre. Företaget som ägde marken hade höjt hyrorna på sistone. Jag kände mig ändå lycklig som hade ett jobb. Min dotter hade också börjat på fabriken men hon hade problem sedan förlossningen. Svimmade lätt och bars ut av kollegor som fick jobba dubbelt för att täcka upp.

Jag hade hört talats om människor på andra sidan världen, bleka i hyn och bortskämda som små barn. Ibland kom de till fabriken och tittade ned på oss från kontoret däruppe. Våra chefer var alltid inställsamma mot dem och lismandes bjöd på alla möjliga godsaker för att hålla dem nöjda. Historier läckte ut från deras prat däruppe. Om att vi inte jobbade tillräckligt hårt och att lönekraven höll på att sänka den här fabriken. Att de planerade att flytta den till någon annan plats. Där arbetarna inte var så uppkäftiga. Om de flyttade fabriken skulle trakten gå under. Det var jag helt säker på. Jag funderade ut en plan, en lösning på problemet. Den skulle iscensättas så snart jag förstod att de där bleka männen kom tillbaka.

Två månader senare var de där igen. Jag såg bilarna stå utanför, Jeepar med många beväpnade vakter. Alla bleka som fotsulor. Min plan gick ut på att skapa uppståndelse för situationen i fabriken så att de skulle reagera. Kanske att världen där utanför skulle reagera, den utanför stängslet. Utanför vår stora skog som blev mindre och mindre på grund av alla maskiner som stal våra träd. Jag skulle gå upp till kontoret, låsa dörren och sätta eld på mig själv. Låta dem brinna upp tillsammans med mig. Det var enda lösningen på problemet, den enda utvägen jag kunde se. Min desperation var total sedan mitt dotterbarn dött av näringsbrist. Mitt liv var i spillror.

Ändå sitter jag här i sjukhusbädden och berättar det här. Jag kom aldrig upp till kontoret, mitt mod svek mig. Jag fortsatte bara att jobba, som vanligt. Fick för lite pengar så vi svalt, hela familjen svalt. Idag väger jag fyrtio kilo och har veckor kvar i livet. Sen är det äntligen över, jag som trodde att mitt jobb skulle rädda oss.

8 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *