Jag hoppar av min cykel och ställer upp den på trainern. Nu är det löparskorna som gäller, sista tiden innan loppet. Jag har en hektisk tid framför mig men träningen hjälper mig hålla fokus.

Mina medhjälpare, lakejer, anställda, anhängare eller helt enkelt de som dyrkar mig har skrivit klart mitt tal. Äntligen. Nu kan jag fokusera på det viktiga, att bli bättre på att få ut mitt budskap. Till fler personer. Gårddagens tal var kanske inte så brinnande som jag en gång hållit tal, speciellt förra gången jag valdes. Då var jag verkligen motiverad, ville lyckas. Slå den där kvinnan på fingrarna och nypa första platsen, bli en del av historien. Vara först helt enkelt, ingen kommer ihåg en tvåa, eller vad var det gymnastikläraren sa egentligen.

Först en vanlig rosett och sedan gör jag en rosett av rosetten. Det lärde jag mig i högstadiet, för att slippa uppleva en knut som går upp. Det kan få tråkiga konsekvenser, en blåsa och då måste jag ju avbryta loppet. Det har jag ju tränat inför nu sedan förra valet, fyra år. Det har varit några händelserika år, fick ju en riktig oreda att städa upp. Tycker jag har gjort ett rätt bra jobb ändå, men ingen ser sånt. De vill bara ha bättre och bättre resultat. Jag är ju också bara en människa. Dra i strumpkanterna så det inte finns några veck därnere som kan skava. Viktigt viktigt, fötterna ska hållas i god form. Imorgon går startskottet.

New York Marathon. Tusentals anmälda, min livvakter står bredvid mig. I sina svarta kavajer och vita skjortor. Tyckte nog de kunde klä sig lite mer civilt, men det är svårt att tvätta ränderna ur dem tydligen. De ska följa mig den första milen och sedan bytas ut mot nya fräscha livvakter. Ingen som byter ut mig, jag vill ju inte bli utbytt heller. Fyra nya år hade ju varit fantastiskt. Tänk vad jag skulle kunna uppnå då. Revolutionera världen som vi ser den idag. Jag har ju kommit en bit, men inte är det någon som tackar mig för det. Mer vill de ha, fortfarande bara mer och mer.

Halvvägs in i loppet, tjugoen kilometer avverkade. Fötterna känns bra. Saknar min cykel dock. Att cykla fyrtio kilometer är ju ingenting, det gör jag varje morgon på trainern. Men att löpa, vem trodde att jag skulle löpa det här loppet. Talet har gått bra också. Jag håller talet samtidigt som jag springer, men är tveksam på om det är någon som verkligen lyssnar. Jag passerar ju så många människor idag att jag borde väl lyckas fånga någons intresse. Minst en ny väljare. Det gäller att vara först. Jag är den första sittande presidenten i USA som kandiderar för en ny period och jag håller ett tal samtidigt som jag springer ett maraton. Mitt namn är Barack Hussein Obama II och jag skriver härmed historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *