Hennes Iphone surrade till i handväskan och han tittade undrande på henne genom de tjocka glasögonen. Hon delade en potatis, drog den i brunsåsen och lyckades få på en bit köttfärslimpa också. Silvergafflarnas långa tänder var lite missfärgade trots att hon putsade dem förra veckan.
“Fick du ett meddelande?” undrade Roland och kliade sig på näsan.
“Var nog bara ett mail, väntar på svar från en väninna om torsdagkväll. Hon vill boka biljetter till Idunteatern och sista föreställningen av Benbrott.”
Hon lade ifrån sig besticken på tallriken och tog upp sin handväska i knäet.
“Kan inte det vänta, vi äter ju…”
“Ska bara titta kort, det går fort.”
Hon låste långsamt upp skärmen med fingret som darrade lätt och telefonen med fyra siffror. Hjärtat slog ett dubbelslag, han hade svarat. Hon ansträngde sig för att hålla minen, putade lätt med de röda läpparna och tog två djupa andetag. Hennes ögon såg inget annat än telefonens skärm, Roland hade försvunnit ut i periferin. eDarling-appen var så långsam, varje sekund var en livstid. Av väntan, av längtan.
“Kära M.
Jag blev så glad av ditt förra brev. Mitt hjärta svävar lätt som en fjäder och mina tankar är hos dig…”
Meddelandet var signerat av G, sänt tidigare under dagen och han hade undrat om de äntligen kunde ses. Deras relation hade börjat förra sommaren då eDarling hade matchat ihop dem, och de hade båda nappat.
Margarethas blick var frånvarande och hon hörde inte att Roland frågat henne vad som stått i brevet. När hon inte svarat hade han rest sig irriterat, diskat tallriken och ställt den i diskstället.
“På sistone har jag undrat om vi lever i samma värld. Försvinna sådär för ett futtigt brev.”
Hans tofflar hasade sig ur rummet, manchesterbyxorna täckte hälarna och hans vänstra axel slog i dörrposten när han gick förbi. Han grymtande till av törnen vilket fick Margaretha att vakna upp.
“Vad sa du, sa du?”
Roland smällde igen dörren och hon var ensam kvar. 

Senare under kvällen svarade Margaretha på meddelandet.
“Kära G. Imorgon klockan sju, på Rost.
All kärlek! /M.”
Roland satt inne på sitt kontorsrum, som han allt oftare gjorde. En gång hade hon gått in utan att knacka för att fråga honom om en bjudning de skulle ha. När hon kommit in vilket överraskat honom hade han drämt igen datorskärmen med en smäll och stirrat ilsket på henne. Inte sagt något. Sedan dess hade hon aldrig varit därinne, vad han sysslade med hade hon ingen aning om. De var bägge pensionärer sedan något år, men Margaretha saknade något att fylla dagarna med. Saknade jobbet på biblioteket. Äktenskapet hade stått stilla många år, ingen tog något initiativ. Deras vardag kändes grå och dimmig, hade hon sagt en gång. Roland hade inte sagt emot.
Det var efter en tevereklam för internet-dejtning som hon hade bestämt sig för att lära sig använda datorer även privat. Hon anammade också Iphonen, älskade den. Roland hade gått kursen tillsammans med henne, därefter låst in sig på sitt kontorsrum varje kväll. Vad tittade han på därinne, hon var nyfiken men vågade inte fråga.
Margaretha hade bara varit ute efter lite spänning i vardagen. Nu var hon förälskad i en okänd man som hon varken visste hur han såg ut eller hans riktiga namn. Bara signaturen G. Hon kände att Roland var passé, deras tid var över. De hade varit passionerat förälskade i början av äktenskapet, gift sig efter några månader. Nu hade passionen torkat ihop som ett björklöv om hösten, fallit och blåsts iväg av vinden ned i älven och åkt till Finland, tänkte hon.

 Det hade börjat skymma och gatlyktorna gav ett gult skent över busstorget. Inuti värmen i caféet satt människor och pratade med munnarna fulla av mat. Margaretha tog tre djupa andetag. Handen på det kalla handtaget. Öppnade dörren. Hjärtat slog så det gjorde ont. Magen knep ihop sig och hela hon skalv av nervositet, förväntan och rädsla. Hon hade sin finaste kappa, nya strumpbyxor hon sett i skyltfönstret till Helens Under. Dyra men fina, hade hon tänkt när hon betalade kontant för dem. Hon kände sig lite svettig av förväntan, som en liten flicka igen tänkte hon för sig själv. Trappen var längst in i lokalen som G. beskrivit, som i trans svävade hon fram genom lokalen mellan stolar och bord. Såg bara trappen framför sig. Uppför den, ljudlöst. Han skulle sitta längst in på loftet. Där var han.
Men det kunde inte stämma. Det var något som var fel. Det var ju hennes man, Roland, som satt där. Vad gjorde han där, han skulle ju spela bridge i Teg. Hans ögon fångade hennes. Förvånad reste han sig. Gick till henne, hon stod förstenad.
“Vad gör du här?” sade de samtidigt. Såg varandra i ögonen, sekunder som kändes som timmar. Alla känslor rusade dem emellan, insikten om årets alla kärleksmeddelanden i smyg.
“M?”

2 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *