En tidigare upptäckt realiserade drömmarna men grusade i realiteten chansen för alla andra. Vad pappersarbete gör med människor och öden.

Det värsta vi människor kan göra är att fuska, det lär vi oss tidigt från våra föräldrar och lärare i olika årsklasser upp genom åren. Det är det samma som att svika ett förtroende och straffas obönhörligt från alla håll med skam och repressalier sprungna ur institutionens grundvärderingar. Fuskandet innebär förlust av förtroende för en oöverblickbar framtid beroende på relationen till den drabbade och dess självdistans. Troligtvis korrelerar det med status och vad den andra personen har att förlora på ditt eventuella fusk.

Inte sällan hör vi att konstnärer, författare och andra kreativa människor lånar av varandra vilket borde innebära någon slags straff då den drabbade borde förlora något på att dess verk plagieras. Det som borde läras ut i skolan är att det är okej att fuska och låna lite av varandra för att slippa återupptäcka hjulet varje gång, för att låna en sliten term. Men, skolan verkar leva kvar i djurvärlden där vi söker efter alfa-hannen, den som får bäst betyg och kan premieras därefter. Individuellt med andra ord, det som ger oss tillfredsställelse med tillhörande ära och berömmelse – samhällets norm.

”Most modern efficiencies are deferred punishment” – Nassim Nicholas Taleb

Kontrasterande tankegångar finns i andra kulturer där lån och plagiat är en viktig del av utvecklingen, ingenting är heligt. Effekterna av det är kanske som Tim Worstall nämner i sin artikel om Kinas oförmåga till utveckling förbi kopieringsstadiet. Betyder det att det svenska skolväsendet har rätt i att premiera och bibehålla ett betygssystem där fuskande straffas med avstängning och en plats i skamvrån? Kanske, för om det här med att låna innebär att vi inte når det högre stadiet av utveckling så vill väl utvecklingen stagnera? Tillväxten stoppas och mänskligheten känna sig otillräcklig, eller genomgå en metamorfos och sakteligen bli People of Walmart. Eller som den gamla godingen från slutet av nittiotalet/början av tvåtusentalet Rate My Poo, tydligen aktiv än idag då temat aldrig går ur tiden, eller?

Så, tiden går men människan består från en tid då vi kanske använde känslan av tråkighet som klocka. Tråkigt? Gör något. Arbeta helst hårt, länge och med något som inte skapar något. Nassim Nicholas Taleb skrev i sitt häfte The Bed of Procrustes (2010) ”Only in recent history has ‘working hard’ signaled pride rather than shame for lack of talent, finesse, and, mostly, sprezzatura.” som vi kan idag se som ett tecken på att vi är på väg åt fel håll. Igen. Skolan. Fuska är inte bra, det menar jag inte men att satsa och utveckla det du är bra är bra, mycket bättre än hårt arbete.

Problematiken är att som akademiker/kontorsarbetare finns det en risk att tillståndet ‘inte-ha-något-att-göra’ ses som problematiskt och högst oönskat. Jag saknar det tillståndet, njutningen i att låta tiden passera då du bara är.

Med andra ord har vi lite för bråttom idag, och måste vara så duktiga hela tiden. Kan vi inte sluta med det en stund och bara vara?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *