Långa sträckor utan annat än kottar, ris med småblommor, solstrålar mellan trädens stammar och dina egna andetag. De kännetecknar de tusentals intrycken vilka flyter mot dig i jämn ström men utan den nyansen av behov för konsumtion. Ovan trädens rötter har våren pyntat med bruna barr strödda över oöversiktliga arealer och du passerar älglegor under unggranarnas spädhet. Morgonens luft klar, samtidigt som nattens fuktighet hänger sig fast i de lägre liggande delarna av Nordmarkas granförråd. Benen ivriga efter en vecka i kontorsstolen, villiga att ta ut stegen längre ut i Marka. Vi löper på Oslos stigar upptrampade av turtörstiga Osloborgare och folket från gamla dagar.

Tåget från NSB, tillverkad på Strømmens Værksted på 1970-talet saktar in och ut kliver konduktören i traditionsenlig uniform med den gröna flaggan i höger hand och biljettången i den vänstra. Tågvagnarna sväljer ivriga Markaresenärer på väg ut till dagens friska luft och små rispor från granarnas unga barr. De som sträckt ut granens räckvidd ännu några centimeter över stigen mot passerande ryggsäckar och barns färgglada kepsar. Mina axlar har inte sällan små rispor efter kilometervis av tillfälliga bekantskaper och kliandet går bäst över med ett dopp i en svart stilla tjärn. Tåget stannar till efter en dryg halvtimmes färd rakt norrut från Oslo, vid en sjö med en bro över utloppet som färgar den blå sjön till svart å. Stryken heter stoppet.

Nära toppen av Skinnskattberget i Nordmarka, lite hemligt på ett mysigt vis.

Händerna kupas i den strida bäcken och fångar vårens lekande vatten, det som släcker törsten bäst. Kallt, syrerikt och välsmakande får benen ny energi för vidare färd längs åsarna söderut. Solen som nyss lekte i bäcken har nu gömt sig bakom de ståtliga furuträden från starten av förra århundradet, orörda representerar de ett ogreppbart värde. Stigen letar sig upp över myrmarker och mossor genom Naturvernområdet för att fortsätta in i solens söderläge högst upp. Fötterna söker lättaste vägen upp mot gravitationen, såväl den fysiska som den mentala. Bäckvattnet väl använt över de senaste åsarna, nu måste medhavt byvatten drickas. Kanske en näve nötter också, inbillad saltbrist mättas med feta nötter. Händer och fingrar torkas i mossan samtidigt som käkarna maler ned nötterna till smulor, kroppen förbereder sig för att ta emot med extra salivproduktion. Ocharmerande, primitivt men ack så effektivt att stilla ett stundande behov, barer tas bara vid mer kritiska behov. En kropp bör och ska klara av tider utan tillsatt energi, minnas sin evolution. Till slut blänker Hakkloa mellan två bergåsar långt nedanför grantopparna.

Sjön är nästan sextio meter djup men har aldrig innehållit någon speciellt mångfald eller mängd fisk. Men det är nog möjligt med lite finurlighet att du lyckas fånga öring, aborre och sik i skymningsljuset. Kroppen följer äntligen gravitationens riktning ned mot sjön från Skinnskattberget, ett fall på nästan hundrafemtio höjdmeter. Underlaget varierar från barr mellan ljung högst upp med förändring mot rötter och spolad stig längre ned. Årtionden, om inte århundraden av fötter har nött på underlaget och naturen väljer att ge igen med att försöka hålla fast dina fötter. Rötter som sträcker sig eller omfamnar mina färgglada Inov-åttor som nästan blir nedlurade bland stenar istället men lyckas finna högre mark ovan de strida vattenmängdernas tidigare framfart. Det som blivit kvar är ett minfält för stiglöpare i full fart där minsta felsteg kan avsluta turen med oförutsägbara följder. Framstupa ned i stenkistan med huvudet först, typiskt jobbig upplevelse ett par mil från allmän farväg. Men vad vore livet utan oförutsägbarhet och känslan av äventyr?

Vid tjärnens strand, pulsen i viloläge igen.

Viljan att svalka sig är starkare än att nå någon slags tidsenhet per kilometer och tjärnarna frestar en arbetande kropp som gör allt för att kyla av sig. Vårens tidiga värme känns i söderliggande slänter och de grundare tjärnarnas vatten har med sin mörka färg lagrat solenergin i ytvattnet. Ljuvligt att sjunka ned och känna fötternas temperatur sjunka innan resten av kroppen följer efter. Det är bara solen som ser den ensamma badaren trots lördag och vindstilla prognos, skorna ser avundsjukt på från strandkanten.

Vidare in i Marka för att slutligen plana ut med några kilometer nedförsbackar till bygränsen och civilisationen igen. Alltid med solen i ögonen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *