Om en månad smäller det, då blir det långlopp på Blefjell när Langt og Lenge bjuder in till ultra på ett av Oslos närmaste fjäll. Med sina futtiga trettonhundra höjdmeter över vågorna ska några handfulla löpare ta sig an femtiosju kuperade kilometer längs spänger och vitmålade stigar i ett low-key arrangement, precis vad som lockat in mig dit. Inga stora organisationer eller flashiga sponsorer, utan bara två eldsjälar som gillar att löpa långt och länge vilka då inviterar andra till skrattfest på favoritstigarna. Hos mig går funderingarna om jag är redo och om kroppen vill gå sönder av ansträngningen.

Tåget ut till Hakadal och ut i skogen därifrån och hem skulle visa dagsformen och det inbillade allmäntillståndet kroppen befinner sig i just nu. Den tankenöten att knäcka är som vanligt, vad är toppform och hur styrs den till ett givet klockslag. Exakt när ska den kicka in för att ge den extra energin för att komma över tröskeln och in i nästa prestandamöjlighet. Lite som andra andningen fast på riktigt, ingen inbillning.

Snabbspolning till slutsatsen.

Det är skönt att bada under och efter långlöpning, faktiskt fantastiskt skönt! Kroppen behövde både kylas och sköljas av efter trettioen finfina kilometrar genom Nordmarka och fick även tangera Lillomarka i slutet av turen. Ordentlig känning av ljumsken i på sista toppen vilket skvallrar om alltför få timmar ute, eller snarare, undermåligt omhändertagande av tillgänglig tid. För att tala klarspråk.
Ändring på det, nedräkningen började för någon månad sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *